Vi kan inte blunda för bristerna i kvinnovården längre

Det värsta med att vara sjuk är inte alltid själva sjukdomen. Det är att man förväntas orka kämpa, tjata, läsa på, ifrågasätta och driva sin egen sak, just när man har som minst kraft att göra det.

Den känslan känner nog många igen från mötet med vården. Inte för att läkare, barnmorskor och sjuksköterskor saknar kompetens eller vilja. Tvärtom. De flesta gör ett ovärderligt arbete, ofta under orimliga förutsättningar. Men de verkar i ett system som gång på gång blottar sina brister. Få områden visar detta lika tydligt som kvinnovården.

Trots att kvinnor utgör halva befolkningen behandlas kvinnors kroppar fortfarande alltför ofta som ett undantag, som något särskilt. Som något som kan hanteras vid sidan av den “vanliga” vården.

Det är faktiskt rätt märkligt. Män och kvinnor har inte identiska kroppar, identiska livsförlopp eller identiska vårdbehov. Hormoner, reproduktiva organ, graviditeter, förlossningar, klimakterium och könsspecifika sjukdomar påverkar hälsan genom hela livet. Ändå tycks vårdsystemet ofta vara bättre på att hantera kvinnokroppen när den bär ett barn än när kvinnan själv behöver vård.

Att barn växer i livmodern har ingen missat. Men när blicken flyttas från barnet till modern uppstår snabbt frågetecken. Hur kan ett välfärdsland som Sverige fortfarande ha så stora luckor i vården för kvinnor före, under och efter centrala livsfaser?

De flesta kvinnor föder någon gång barn, trots det är eftervård för att upptäcka och behandla förlossningsskador är fortfarande långt ifrån så självklar och systematisk som den borde vara. Alla kvinnor går igenom klimakteriet, men många lämnas att själva förstå sina symtom, söka kunskap och hitta rätt behandling (och finansiera!). Endometrios drabbar omkring var tionde kvinna i fertil ålder, men vägen till diagnos och fungerande vård är ofta lång, smärtsam och präglad av att symtom bagatelliseras. 

Trots att kvinnor utgör halva befolkningen behandlas kvinnors kroppar fortfarande alltför ofta som ett undantag

Debatten fastnar istället ofta i de vanliga konfliktlinjerna: vinster i välfärden, privat kontra offentligt, mer pengar eller bättre styrning. I Stockholm för den nuvarande mandatperioden är det extra magstarkt när det Socialdemokratiska styret valt att stänga välfungerande kliniker för ätstörningsvård (där kvinnor är överrepresenterade) bara för att de är privata utan att därefter erbjuda fullgoda alternativ, samtidigt som man i nästa andetag pratar om kvinnohälsa.

För om en kvinna med klimakteriebesvär, endometrios eller förlossningsskador inte får rätt hjälp spelar det begränsad roll vilken ideologisk etikett systemet har. 

På lång sikt behöver svensk sjukvård ses över i grunden. Regionernas roll bör ifrågasättas och vården behöver professionaliseras, med mindre detaljstyrning från politiker och mer utrymme för professionen. Men kortsiktigt finns flera förändringar som borde vara självklara. 

För det första bör högkvalitativa specialistkliniker räddas när de fungerar väl, oavsett om de drivs privat eller offentligt. Patientens behov måste gå före ideologiska låsningar.

För det andra bör Sverige införa obligatorisk och strukturerad eftervård efter förlossning, med tydligt ansvar för att upptäcka och behandla förlossningsskador. För det tredje måste klimakterievård bli en självklar del av primärvården. Kunskapen behöver höjas och tillgången till behandling förbättras.

Slutligen bör specialiserade kvinnokliniker för endometrios och klimakteriebesvär byggas ut, så att kvinnor inte tvingas vandra mellan vårdkontakter i åratal innan de får hjälp.

När pengar så ofta diskuteras i vården är det dessutom stötande att relativt billiga behandlingar kan nekas kvinnor, samtidigt som följden blir långvarigt lidande, sjukskrivningar och högre kostnader någon annanstans i systemet. Det är ett klassiskt exempel på hur stuprörstänkande leder fel.

Kvinnovården kan inte fortsätta vara ett sidospår. Kvinnors hälsa är inte ett särintresse. Det är en central del av sjukvårdens kärnuppdrag. Det är hög tid för ett rejält omtag.