När till och med Alice Bah Kuhnke som minister kunde stå i Imam Ali Islamic Center och tala om trygghet, tolerans och religionsfrihet säger det något om den svenska politikens totala oförmåga att förstå islamismen. Samma moské som Socialdemokraterna nu vill stänga betraktades för bara några år sedan som ett självklart objekt för politisk solidaritet efter en brand. Det säger mycket om hur blind den svenska makteliten varit inför de islamistiska miljöernas verkliga natur.
Den 4 maj 2017 besökte Bah Kuhnke moskén i Järfälla efter den brand som polisen misstänkte var anlagd. Under besöket jämförde hon situationen kring moskén med terrordådet på Drottninggatan bara dagar tidigare. Budskapet var att hat och intolerans måste bekämpas oavsett var de riktar sig. Problemet var bara att Imam Ali Islamic Center redan då var känt för sina kopplingar till den iranska regimen och till den shiaislamistiska miljö som Teheran använder för att bygga inflytande långt utanför Irans gränser.
”Problemet var bara att Imam Ali Islamic Center redan då var känt för sina kopplingar till den iranska regimen …”
Detta var ingen hemlighet. Ändå stod svenska ministrar där och markerade stöd. I stället för att se moskén som ett möjligt redskap för ett auktoritärt islamistiskt styre såg man den enbart som en utsatt religiös samlingsplats. Där fanns den stora naiviteten. Svensk politik hade under lång tid svårt att förstå att moskéer också kan fungera som politiska och ideologiska maktcentra.
Under samma period talade svenska politiker ständigt om värdegrund, inkludering och symboliska manifestationer mot intolerans. Samtidigt växte islamistiska miljöer sig starkare i Sverige. Iranska regimen kunde bygga nätverk och inflytande nästan helt ostört. Den som påpekade problemen avfärdades ofta som alarmist eller intolerant.
Socialdemokraternas sena uppvaknande
Nu har tonen plötsligt förändrats. Lawen Redar säger att Imam Ali Islamic Center bör stängas. Det är naturligtvis bra att verkligheten till slut hunnit ikapp även Socialdemokraterna. Men frågan måste ändå ställas varför det alltid krävs ett decennium av förnekelse innan svenska makthavare reagerar.
Mönstret känns igen gång på gång. Först förminskas problemen. Sedan angrips de som varnar. Därefter kommer ett sent uppvaknande när situationen blivit omöjlig att ignorera. Under tiden har skadan redan skett.
Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå kontrasten i prioriteringar. Svenska politiker har under lång tid varit besatta av symbolfrågor kring normer, representation och identitet. Men när islamistiska miljöer eller auktoritära stater försökt etablera inflytande i Sverige har samma politiker ofta visat en häpnadsväckande godtrogenhet.
Kanske är det först nu, när till och med Socialdemokraterna talar om att stänga moskén, som omfattningen av det politiska misslyckandet börjar bli tydlig. Frågan är bara hur många fler sådana uppvaknanden Sverige har råd med.
Och när sjutton stänger politikerna moskén? När händer något på riktigt?
Carl Eos
Senior Fellow vid tankesmedjan Oikos