Järfälla står inför stora möjligheter. Med sitt strategiska läge och snabba tillväxt kan kommunen fortsätta utvecklas till en stark motor i Stockholmsregionen. Men samtidigt finns det beslut och processer som hämmar all utveckling. Ett av dessa är det omfattande kulturmiljöplanearbetet.
Ingen ifrågasätter värdet av att bevara genuint kulturhistoriskt viktiga miljöer. Äldre allmogebebyggelse, historiska gårdar och tydliga spår av vårt gemensamma kulturarv har en självklar plats i samhällsplaneringen. Problemet uppstår när definitionen av vad som är “skyddsvärt” breddas så långt att det i praktiken hämmar all utveckling.
Järfällas kulturmiljöplan riskerar att bli just ett sådant verktyg. Den används som underlag i planprocesser och bygglov, vilket i praktiken innebär att fler områden och byggnader kan omfattas av restriktioner. Om du vill exempelvis sätta upp solceller på ditt hus, som DU äger, kan kommunens tjänstemän knacka på och kräva att du tar ner det för att din villa ingår i ett kulturmiljöområde.
På så sätt kan tjänstemännen skapa nya arbeten åt sig själva utan att behoven finns
När en kommunal organisation byggs upp kring ett specifikt uppdrag tenderar den att expandera sitt arbetsfält. En kulturmiljöavdelning kommer, förenklat uttryckt, inte betrakta sitt arbete som färdigt förrän hela kommunen är genomlyst och klassificerad. För om de är “färdiga”, vad ska de då göra under sin arbetsdag?
Detta sker inte nödvändigtvis av illvilja, utan som en följd av hur organisationer fungerar. Uppdraget driver verksamheten framåt och gränsen för vad som anses vara skyddsvärt förskjuts över tid.
Samtidigt finns en tydlig klyfta mellan allmänhetens uppfattning och förvaltningens bedömningar. För många Järfällabor är det självklart att äldre, traditionell bebyggelse har ett högt värde. Men när även 60-talets punkthus i grå betong lyfts fram som kulturhistoriskt särskilt värdefulla uppstår en berättigad skepsis.
Ett konkret exempel är fastigheten på Magnusvägen 1, där just denna typ av bedömning var nära att stoppa ett bygglov och därmed förhindra en nödvändig renovering. När kulturmiljöargument används på det sättet riskerar de att motverka både förnyelse och underhåll vilket i längden leder till sämre, inte bättre, miljöer.
Järfälla behöver en kulturmiljöpolitik som är balanserad och förankrad i medborgarnas uppfattningar. Skydd ska riktas dit det verkligen behövs, inte bli ett generellt hinder för utveckling. Framförallt inte för enskilda privata fastighetsägare som behöver göra normala och fullt legitima renoveringar av sina egna privatbostäder.
Om kommunen menar allvar med att minska regelbördan för Järfällaborna måste kulturmiljöarbetet göras om i grunden och bantas kraftigt. Annars riskerar det att bli en bromskloss i en tid då Järfälla behöver allt annat än just det.