Staten, kommuner och regioner sysselsätter 5,19, och 6 % av arbetskraften, totalt 30% men bidrar bara med 20 % till bruttonationalprodukten. Redan här skulle man kunna se en effektivitetsskillnad, 30% av arbetskraften bidrar till 20% av den samlade produktionen i Sverige, som totalt uppgår till ca 6000 miljarder kronor. Man kan argumentera för att den offentliga produktionen inte värderas till sitt fulla värde i denna statistik så vi lämnar just denna fråga här, men 600 miljarder är ändå vad vi talar om, som ett tak för vilka effektivitetsvinster vi skulle kunna uppnå med en effektivitet som motsvarar det övriga privata samhällets. Inga småbelopp precis. Frågan om effektivitet är ingen trivial fråga.
Jag har i mitt yrke som forskare i effektivitetsfrågor och managementkonsult varit sysselsatt med både offentlig förvaltning och privata företag.
En fråga man kan ställa sig är, hur effektiviserar sig verksamheter? Inom företagssektorn sker detta på två sätt, genom inre (rationaliseringar) respektive strukturell effektivisering. Vi kan se framför oss investeringar i numeriskt styrda verktygsmaskiner för att tillverka bilar som exempel på det förra och att man lägger ner alla masugnar i Sverige som ett exempel på det senare.
Min erfarenhet är att dessa metoder bidrar med hälften var till effektiviseringarna sett över hela näringslivet.
Då är väl allt gott och väl?
Låt näringslivet hålla på på sitt sätt och den politiskt styrda sektorn på sitt?
Tyvärr inte, via lönebildningen pressas lönerna upp och den politiskt styrda sektorn måste också effektivisera sig för att klara sina budgetar om inte skatterna kan höjas förstås. Men vad hindrar den politiskt styrda sektorn att effektivisera sig på samma sätt som den privata? Detta är nyckelfrågan.
De högsta instansernas beslutsförmåga är det viktigaste hindret för effektivisering
När sjukhuset St:Göran privatiserades förändrades beslutsordningen. Man fick en VD som kunde ta snabba beslut och sjukhuset fick en överlägsen effektivitetsutveckling. Inga beslut blev hängande, antingen blev det ja eller nej. Inga överläkare som lobbade bland politikerna för att få igenom sina investeringar och som pga detta politiserade hela organisationen.
Beslutsprocessen på högsta nivån påverkar både rationaliseringsbeslut och strukturbeslut men allra mest strukturbesluten som i politiskt styrda organisationer är särskilt besvärliga.
Nu följer ett exempel på ett strukturbeslut inom sjukvården som kommer att vara svårt att tas även om det är ”industriellt” motiverat och skulle ge stora vinster.
“Köerna hade kunnat kortas drastiskt med specialiserade produktionscentra.”
Det finns produktion inom sjukvården som har karaktär av stordrift. Ledprotesoperationer.
Det genomförs idag ca 38 000 höft- och knäprotesoperationer per år i Sverige. Mellan de mest effektiva och de minst effektiva sjukhusen ligger styckekostnadsskillnaden på nivån 30-40000kr. 1,3 miljarder kr årligen skulle kunna sparas om alla producerade med mest effektiva tekniken. Bryter man ut denna del ur den ordinarie sjukvården, och bildar regionägda verksamheter tex i tre större centra i Sverige skulle stora besparingar uppnås, och köerna kortas. Dvs i helt nya strukturer. Kvaliteten skulle sannolikt öka, och exportmöjligheterna också.
Detta sker sannolikt inte därför att de politiska strukturerna inte klarar att se dessa möjligheter och inte heller klarar att ta denna typ av beslut. Möjligen kommer man till utredningsstadiet som drar ut på tiden och sedan stannar det där.
Strukturbeslut kräver alltid, och rationaliseringar ibland, den högsta beslutsinstansens inblandning. I den politiskt styrda sektorn är denna instans trög. Det ger den politiskt styrda sektorn en avgjord nackdel i effektivitetshänseende.
“Privata företag tvingas effektivisera för att överleva. Offentlig sektor kan i stället höja skatten.”
Staten har samma problem. Visserligen har staten system på plats för att styra och följa upp resultat och mäta effektivitet hos sina 367 myndigheter, med Ekonomistyrningsverket och Riksrevisionen som främsta aktörer men så fort det gäller lite större frågor hamnar de i politikens utredningskvarn med allvarliga fördröjningar till resultat.
Regeringen, som skall hantera alla större frågor, blir omedelbart en flaskhals med så många underliggande organisationer. Riksrevisionen RRV föreslog tex 2007 att införa en Cybersäkerhetsmyndighet. 20 år senare, startar den, med FRA som huvudmyndighet. Fördröjningar blir vardagsmat men naturligtvis även en möjlighet att begrava obekväma frågor till ett senare politiskt mera lämpligt tillfälle. Så fungerar det politiska spelet till men för effektiviteten.
Det finns exempel på strukturella frågor som har hanterats på såväl statligt som kommunal nivå. Under en period med en regering med stark majoritet i riksdagen tog man beslut om att slå ihop tre teknikmyndigheter till en. Kommuner har i några fall valt att sälja ut sina energi- och värmeverk till större energiaktörer typ EON och Vattenfall. Den övergripande bilden är dock att man sällan eller aldrig valt att systematiskt arbeta med strukturåtgärder för att uppnå effektivitet. Det kräver reformer på huvudmannanivå, dvs vem skall vara ägare till verksamheten och mycket starkare och snabbare beslutsprocesser. Dessa snabbare beslutsprocesser har de politiskt styrda organisationerna svårt att tillhandahålla
Det är inte lätt att komma till en organisation, inte ens för en ägare, och säga att nu vill vi att ni effektiviserar er. Det finns många skäl till detta, ett är psykologiskt, ”jaså, dom vill att vi ska springa fortare?” eller ”dom vill ge oss sparken!”.
Det andra skälet är att det ofta är svårt att effektivisera. Det kräver uthållighet, engagemang, intresse och vilja. Där har den privata vinstdrivande sektorn större möjligheter. Anställningstryggheten inom de politiskt styrda sektorerna erbjuder dock vissa möjligheter som sällan utnyttjas, ty ideologiska olikheter kan vara hinder i vägen.
Effektivitet är inte lika viktigt för alla, men borde vara det. De största hindren ligger i beslutsförmågan på de högsta nivåerna inom stat, region och kommun.
Anders Grufman