Region Stockholm presenterar den nya regionala utvecklingsplanen RUFS som en strategi för hållbar tillväxt. Planen är mest byggd på önsketänkande än på tydliga prioriteringar. Målen staplas på varandra, samtidigt som dokumentet saknar besked om vad som ska prioriteras när målen krockar, hur mycket omställningen får kosta och vem som ska betala.
Klimatområdet är det tydligaste exemplet. RUFS utgår från klimatneutralitet till 2045 och att transportsektorns utsläpp ska minska med 70 procent redan till 2030. Trots högt ställda mål saknas det fullständiga kostnadsberäkningar, finansieringsplaner och konsekvensanalyser för hushåll, företag och kommuner.
Planen bygger dessutom delar av sin strategi på oprövade och bidragsberoende teknikprojekt. Stockholm Exergis bio-CCS vid Värtan lyfts fram som en viktig pusselbit, trots att investeringen beräknas kosta över 13 miljarder kronor och kräver ytterligare omkring 20 miljarder i statligt stöd över 15 år. Tveksamheten kring dylika projekt är inte obefogade; då Vattenfall nyligen meddelat att bolaget avbryter sina bio-CCS-satsningar i Jordbro och Uppsala eftersom marknaden bedöms för omogen och ekonomin inte går ihop.
Samma mönster syns i energidelen. Sol och vind framställs som bärande lösningar, trots att en snabbt växande storstadsregion behöver stabil och planerbar elförsörjning. RUFS beskriver inte hur systemet ska fungera när solen inte skiner och vinden inte blåser. Vad Stockholmsregionen behöver är såklart planerbar energiproduktion, såsom kärnkraft.
När det kommer till biltrafiken vill regionpolitikerna kraftigt minska bilens roll i samhället genom styrmedel som högre trängselskatter, miljözoner och parkeringspolitik. Ett exempel är att pådriva minskningar av parkeringsnormen, minska bilvägarnas kapacitet och göra det dyrare för vanligt folk att köra sina bilar, så att de till sist inte längre har några alternativ än att tågpendla eller cykla till sina arbeten.
Fredrik Clementz (MED), trafikpolitiskt engagerad i Stockholm, menar att regionen angriper bilismen i stället för utsläppen och varnar för att minskad framkomlighet slår mot produktiviteten, jobben och i förlängningen välfärden. Hans slutsats är att Stockholm behöver en mer pragmatisk och transportslagsneutral strategi som möter efterfrågan, bygger ut vägnätet utanför innerstaden och använder ny teknik för att sänka utsläpp utan att försämra människors vardag.
Läs RUFS 2050 och bilda dig en egen uppfattning här.