Den 22 september har kommunfullmäktige i Järfälla antagit ett nytt program mot hedersrelaterat våld och förtryck. Dokumentet slår fast att arbetet ska bygga på ett antirasistiskt perspektiv och att hänsyn ska tas till ”strukturell rasism”.
Kritik mot inramningen
Kritiker menar att programmet i stället för att analysera hedersförtryckets verkliga rötter lutar sig mot ideologiska begrepp som antirasism och strukturell rasism. Strukturell rasism är, menar man, ett ideologiskt begrepp och inte en relevant förklaringsmodell för hederskultur. Genom att fokusera på detta riskerar kommunen att förskjuta fokus från det som faktiskt orsakar hedersförtrycket: kollektivistiska värdesystem och kulturella normer.
Hedersförtryck har sina rötter i Mellanöstern och andra delar av världen där kollektivistiska och patriarkala kulturer dominerar, och där familjens och släktens heder sätts över individens frihet. Att i ett kommunalt program helt utelämna kultur som förklaringsfaktor är att blunda för den centrala orsaken till problemets existens.
Kvinnors roll osynliggörs
Programmet har också ett ensidigt fokus på mäns våld mot kvinnor och bortser helt från att kvinnor ofta är djupt delaktiga i att upprätthålla hedersnormerna. Mödrar, systrar och äldre kvinnliga släktingar fungerar inte sällan som de främsta kontrollanterna av flickors beteende, för vidare regler om kyskhet och sanktionerar avvikelser.
Omar Makram, som tidigare arbetat på GAPF, har beskrivit detta på följande sätt:
“Inom hederskulturen vistas kvinnor oftare i hemmet och spelar en avgörande roll när det gäller kontroll och gränssättning för familjens unga flickor för att bevara deras rykte, deras kyskhet och oskuld. Mödrar, fastrar och mostrar, mor- och farmödrar bidrar också till indoktrineringen av barnen vad gäller hedersnormer och värderingar.”
För att på allvar kunna bekämpa hedersrelaterat våld, menar kritiker, måste kommunen erkänna att både män och kvinnor kan vara förövare.
Risk för tandlöst dokument
Sammanfattningsvis anser kritikerna att programmet i sin nuvarande form riskerar att bli tandlöst. Det är präglat av ideologiska skrivningar om antirasism och könsmaktsordning, men saknar en ärlig analys av hedersförtryckets verkliga mekanismer.
För att bekämpa hedersförtrycket på allvar krävs att kommunen vågar tala klarspråk om kulturens och kollektivismens roll och samtidigt erkänner att både män och kvinnor kan vara förövare.
