Fusket med assistansersättning och felaktiga utbetalningar från försäkringssystemet är välkänt och systemhotande. Under 2021 uppskattas att ca 14,6 miljarder kronor betalades ut felaktigt enligt en rapport från Ekonomistyrningsverket. Drygt hälften av de felaktiga utbetalningarna har uppskattas vara misstänkta bidragsbrott. Endast 10% av det uppskattade beloppet för misstänkta bidragsbrott polisanmäldes.
Trots det omfattande fusket har endast 3000 personer dömts för bidragsbrott, varav 35 från Järfälla kommun. Även om de enskilda brotten inte omfattar alarmerande höga summor så blir det mycket på totalen.
I ett specifikt ärende som redaktionen tagit del av har det framkommit att en kvinna som bott i Sverige i ett par decennier aldrig någonsin förvärvsarbetat. Det i sig är inte speciellt uppseendeväckande. Det finns hundratusentals vuxna människor som av olika orsaker aldrig förvärvsarbetat, men det finns en avgörande skillnad som den här kvinnan bara delar med ett fåtal andra personer, men för att förstå helheten behöver vi beskriva bakgrunden.
Omkring 2014 i samband med den stora flyktingvågen så uppstod ett behov av att tillföra fler diagnoskoder till socialstyrelsens diagnoskodsregister. Syftet med förändringen skulle vara att anpassa diagnostiken till en ny demografisk verklighet.
Syftet med diagnoskoderna är att standardisera olika sjukdomssymptom på ett lättfattligt och lättförståeligt sätt, inte bara för journalskrivning, utan även för kommunikation mellan vård, statistikenheter och försäkringskassan och kommunernas enheter för försörjningsstöd. Exempel på vanliga diagnoskoder är I10, högt blodtryck, eller J459 Astma.
Olika prefix indikerar övergrupperingar, exempelvis är A-B infektionssjukdomar, F psykiska sjukdomar och Z-koder avser diagnoser som påverkar hälsotillståndet och kontakter med hälso och sjukvården, exempelvis betyder Z300 preventivmedelsrådgivning.
En kod fick ett nytt användningsområde i samband med flyktingkrisen, och det var Z603. På medicinskt språk heter det “Kulturanpassningssvårigheter”.
Tillbaka till kvinnan som inte jobbat på flera decennier. I kontakten med vården diagnostiserades hon med Kulturanpassningssvårigheter – kod Z603, för det var nämligen så att hon inte ville arbeta med personer som inte delade hennes kulturella bakgrund. Att arbeta med etniska svenskar eller personer från andra kulturer ansågs för svårt, och kvinnan sjukskrevs. Som rehabilitering föreslogs det att kvinnan skulle få återvända till sitt hemland i flera månader för att vila upp sig – en resa som skulle bekostas av skattebetalarna.
Kvinnan skulle få återvända till sitt hemland i flera månader för att vila upp sig – en resa som skulle bekostas av skattebetalarna.
Historien om kvinnan hade kunnat vara en engångsföreteelse, en kuriositet eller en statistisk anomalitet. Men unik data som vi beställt från Socialstyrelsen visar en helt annan bild. Det framträder ett tydligt mönster där hundratals personer blivit diagnostiserade med kod Z603 under de senaste tio åren – helt utan offentlig debatt eller kritisk granskning. I enskilda år och kommuner är antalet kanske blygsamt, men aggregerat över tid blir både kostnaderna och konsumtionen av resurser slående.
Åren 2014-2024 har 243 personer fått diagnosen kulturanpassningssvårigheter. Mer än hälften fick sina diagnoser de första tre åren, då mottagandet av flyktingar var som mest intensivt. De senare åren har antalet ebbat ut. Förra året blev 13 personer diagnosticerade med kod Z603.
Här väcks flera frågor: Hur kan det vara möjligt att en person som aktivt väljer att inte arbeta, av rent kulturella preferenser, får sin försörjning och till och med rehabiliteringsresor bekostade av samhället? Är det rimligt att skattebetalare finansierar en diagnos som i praktiken innebär att individen vägrar anpassa sig till arbetsmarknaden och rådande normer och värderingar? Hur har vården och myndigheterna resonerat när man bedömt att kulturella anpassningssvårigheter utgör en medicinsk åkomma värd sjukskrivning?
Samtidigt måste vi fråga oss vad detta säger om de system vi byggt upp. Hur har det blivit så att sjukförsäkringssystemet, som är tänkt att skydda människor från arbetsrelaterad ohälsa, används för att finansiera personliga livsval? Är det enskilda läkare som tolkat reglerna alltför generöst, eller är det ett systemfel som möjliggör att arbetsvägran kan omvandlas till sjukpenninggrundande diagnoser?
Det finns också en större samhällsdimension: Om den här typen av diagnoser och sjukskrivningar blivit allt vanligare utan offentlig debatt, vad mer pågår under radarn? Hur påverkar det arbetslinjen och förtroendet för välfärden när vissa grupper kan välja bort arbete och få sin försörjning säkrad, medan andra måste anpassa sig och bidra?
Att ingen tidigare ifrågasatt denna praxis vittnar om en rädsla att ta i ämnen som rör kultur och integration. Men om vi inte vågar diskutera detta öppet – hur kan vi då förvänta oss att välfärdsstaten ska fungera rättvist och långsiktigt hållbart?