En personlig text av Fredrik Grufman
När mörkret faller tidigt och världen tycks förlora sitt ljus, står vi inför julens budskap om hopp, frid och förlåtelse. I en tid av splittring och hat blir Jesu ord om att älska sina fiender mer aktuella än någonsin. Kan vi likt den unga änkan Erika Kirk finna kraften att förlåta även dem som sårat oss djupast?
Ett mörker som skär genom världen
Det börjar bli vinter i Sverige, men det är inte bara naturen som går mot mörker och kyla. Våldet, polariseringen och de politiska motsättningarna ökar både här hemma och ute i världen. Från det blodiga kriget i Gaza till mordet på den amerikanska konservativa profilen Charlie Kirk, en symbol för den unga kristna högern i USA, världen tycks stå i brand och de positiva nyheterna är alltför få.
Men mitt i det brutala finns förlåtelsen, något som nästan trotsar logiken. När Kirks änka valde att offentligt förlåta sin makes mördare, förvånades miljontals människor. För en stund påmindes världen om att förlåtelsen inte är en svaghet, utan en kraft som kan förändra hjärtan och på det sättet vi ser på vår nästa.
Att förlåta är radikalt
Förlåtelse är kanske den mest radikala idé som Jesus någonsin förkunnade. I en tid där hämnd var rättfärdigad och öga för öga var normen, sa han:
”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.”
(Matteusevangeliet 5:44)
Det är ord som är lika utmanande nu som för tvåtusen år sedan. Att förlåta någon som gjort oss illa strider mot vår mänskliga natur. Vi vill se rättvisa. Vi vill se vedergällning och hämnd. Men Jesus pekade mot en annan väg, en väg där kärleken besegrar hatet och där ljuset övervinner mörkret.
Vad Jesus lärde om förlåtelse
När Petrus frågade Jesus hur många gånger man måste förlåta sin broder, svarade Jesus:
”Inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger.”
(Matteusevangeliet 18:22)
Men det handlar inte om att räkna antalet gånger, utan om att förlåtelsen är en livshållning. Jesus visste att hat binder oss fast, medan förlåtelse befriar. På korset, i sitt livs sista stund, bad han:
”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”
(Lukasevangeliet 23:34)
Det är svårt att tänka sig en större kärlek än den som visar nåd mot sina bödlar. Det är där, i förlåtelsens paradox, som kristenheten finner sin djupaste mening.
Förlåtelse som motstånd
I en tid av digitala drev och polarisering blir förlåtelsen en form av motstånd. Att inte ge igen med samma mynt, att inte låta bitterheten gro, är en handling av andlig styrka. Det är att vägra bli som den man hatar.
I upprinnelsen till tragedin kring mordet på Charlie Kirk har man sett en ny sorts rörelse växa sig starkare vilket är den nya generationens andliga återkomst. Unga människor i både USA och Europa börjar återvända till kyrkan, inte av tradition, utan av längtan. Längtan efter mening, sanning och gemenskap i en värld som förlorat sin riktning.
Det är en tyst men tydlig väckelse, ett rop från en generation som fått nog av skärmtid och meningslöshet. I Sverige ser vi samma tecken: fler unga söker sig till kyrkor, till bibelstudier, till stillhet och bön. Kanske är det just förlåtelsen som lockar, denna kraft att släppa taget och gå vidare.
Gaza, Israel och det mänskliga hjärtat
I Gaza och Israel har en av vår tids mest tragiska strider pågått senaste åren. Lidandet har varit obeskrivligt, och båda sidor av konflikten bär på århundraden av sår och misstro. Förlåtelse verkar där lika avlägsen som snö i öknen. Men det är just i sådana tillfällen som Jesu ord får sin sprängkraft.
Förlåtelse betyder inte att man ursäktar det onda. Det betyder att man vägrar låta det onda definiera ens själ. Det är i förståelsen som förlåtelsen kan börja gro. Och utan förlåtelse, ingen fred.
Att förlåta är att leva
Förlåtelsen handlar inte bara om att befria den andre, utan att befria oss själva. Hatet förgiftar först och främst den som bär det. Jesus uppmanar oss inte att förlåta för Guds skull, utan för vår egen. Först när vi förlåter kan vi få frid i våra sinnen. Det betyder inte att kristen tro kallar oss till blind naivitet eller att vi ska låtsas som om orättvisor inte existerar. Tvärtom, att förlåta är att låta kärleken stå högre än hämnden, utan att sanningen förnekas.
Aposteln Paulus skriver i Kolosserbrevet 3:13:
”Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att anklaga en annan för. Så som Herren har förlåtit er, skall också ni förlåta.”
Men det är avgörande att förstå; kristen förlåtelse innebär inte att rättvisan avskaffas eller att det onda ska sopas under mattan. Gud förlåter, men Han dömer också rättfärdigt. Den som förlåter kan fortfarande stå fast vid sanningen, kräva ansvar och låta konsekvenser följa på det som begåtts.
Förlåtelse utesluter inte straff
När Erika Kirk förlät sin makes mördare, innebar det inte att gärningsmannen undgick rättvisan. Den kristna förlåtelsen handlar inte om att stoppa rättsprocessen, utan om att inte låta hat styra hjärtat.
I Bibeln gör Jesus skillnad mellan personlig förlåtelse och rätt ordning i samhället. Staten bär svärdet för att skydda de oskyldiga och hålla ondskan tillbaka (Romarbrevet 13:4). Därför kan en kristen både förlåta och samtidigt kräva att rättvisan skipas.
En hoppfull jul
I tider av oro och mörker behöver vi påminnas om att hoppet inte dör. Det lever i varje handling av godhet, varje gång någon väljer att förlåta. När vi närmar oss julen, låt oss minnas att det inte bara handlar om traditioner och presenter utan om pånyttfödelse. Inte bara för Jesusbarnet, utan för oss alla.
Fredrik Grufman