Järfälla kommun äger ett stort antal fastigheter. De flesta förknippar det med skolor, kommunhus, idrottshallar och verksamhetslokaler. Mindre känt är att kommunen också äger en rad kulturfastigheter, byggnader med högt historiskt värde som har format vår lokala identitet under flera hundra år. Till dessa hör Görvälns slott, Jakobsbergs gård, Sandviks gård, Hummelmora torp och flera andra miljöer som berättar om hur Järfälla vuxit fram från jordbrukssamhälle till modern förort.
Kulturfastigheterna är mer än gamla hus. De bär på berättelser om människor och epoker. På Görvälns slott speglas stormaktstidens prakt. I Jakobsbergs gård ser vi grunden till dagens centrum. Hummelmora torp visar torparfamiljernas hårda vardag, medan Sandviks gård påminner om sommarparadiset vid Mälarens strand. Tillsammans utgör de en levande historiebok, där varje byggnad är ett kapitel i kommunens historia.
Men bakom det vackra finns en annan verklighet. Kommunens kulturfastigheter är idag kraftigt eftersatta. Den uppskattade underhållsskulden ligger på omkring 140 miljoner kronor. Det betyder att många av dessa byggnader riskerar att förfalla om inte omfattande insatser görs de närmaste åren. Renoveringar har påbörjats här och där, men omfattningen motsvarar inte de verkliga behoven. Resultatet är att taken läcker, fasaderna spricker och interiörer förlorar sin ursprungliga prägel. Viktiga kulturmiljöer riskerar därmed att gå förlorade för alltid om de inte vårdas.
Ska Järfälla låta dessa fastigheter förfalla, eller ska vi ta ansvar för att nästa generation också får uppleva historien på plats och inte bara i böcker och arkiv?
I den här artikelserien vill vi berätta om de gömda pärlorna. Vi lyfter fram kulturfastigheterna en och en, berättar om deras historia, visar på deras betydelse för Järfällas utveckling och belyser samtidigt de ekonomiska och praktiska utmaningar som följer med ägandet.
Fakta: Kulturfastigheterna i Järfälla
- Samlad yta: ca 27 000 kvm
- Hyresgäster: föreningar (bl.a. Järfälla Ryttarförening, bygdegårdsföreningar, scoutkårer), privata aktörer (bl.a. Görvälns slott, Waldorf), interna verksamheter (främst kulturförvaltningen) samt enstaka bostadshyresgäster
- Underhållsbehov: ca 140 miljoner kronor de kommande tio åren
Först ut är Sandviks gård, en av Mälarens gömda pärlor. Här samsas minnen av romantiska sommarvillor, landets första statsminister och idylliska bersåer med dagens realitet av renoveringsbehov och eftersatt underhåll.
Vid Mälarens strand, inbäddad i Görvälns naturreservat, ligger Sandviks gård. Gården omnämns i skriftliga källor redan på 1770-talet, men finns markerad på kartor från 1600-talets mitt. Ägarlängden är lång och innehåller både amiraler, författare, politiker och industrimän.
Den förste kände ägaren var amiralitetsfältskären Lars Kammecker som också ägde Veddesta gård. Under 1800-talets början funderade författaren Carl Jonas Love Almqvist och Johan August Hazelius, far till Skansens grundare Artur Hazelius, på att bosätta sig här i romantisk anda. Planerna förverkligades aldrig, men deras närvaro visar vilken lockelse platsen hade för dåtidens kulturella skikt.
År 1866 genomförde kaptenlöjtnanten August Fries en omfattande ombyggnation av huvudbyggnaden. Ett utsiktstorn restes mot sjön, huset försågs med barnkammare, pigkammare och det som då var en modernitet, badrum med tillhörande closet. Arkitekten var Ernst Jacobson, som senare blev en av Stockholms mest efterfrågade. Byggnaden fick dessutom snickarglädje i schweizerstil, ett tidstypiskt uttryck som gav gården karaktär.
Den mest kände ägaren blev dock Louis De Geer den äldre, Sveriges första statsminister, som köpte gården 1880. I sina memoarer beskriver han Sandvik som en plats fylld av skönhet och idyll. Även friherre af Ugglas hade gården som sommarnöje under tidigt 1900-tal. Fotografier från den tiden visar ett till synes bekymmersfritt liv med kaffe i bersån, bad i Mälaren och besök av släkt och vänner.
Under 1900-talets senare del förändrades gårdens öde. Efter flera ägarbyten hamnade Sandvik till slut hos Järfälla kommun 1976. Kommunen har renoverat byggnaden i omgångar, men inte fullt ut. Utsiktstornet och tillbyggnaderna är rivna, snickerierna har förenklats och skador orsakade av bland annat grävlingar har satt sina spår. Ändå står huvudbyggnaden kvar, tack vare sin kraftiga knuttimrade stomme.
I dag består gården av huvudbyggnaden, en trädgårdsvilla, trädgårdsmästarbostaden, en bagarstuga och flera ekonomibyggnader. Några av dem hyrs ut till föreningar, vilket ger platsen liv. Men helhetsintrycket är dubbelt: å ena sidan idyll och kulturhistoria, å andra sidan tydliga tecken på eftersatt underhåll.
Sandviks gård idag. Foto: Tommy Källarsson
Är Järfälla kommun en bra fastighetsägare?
I Järfällas bildarkiv finns ett fotografi från 1980-talet, taget av Leif Shutz, där Sandviks gård framträder som ett välskött och representativt sommarställe vid Mälarens strand. Bilden visar en byggnad i gott skick, med omsorg om detaljer och omgivningar.
När en ny bild tas i dag blir kontrasten tydlig. Spår av eftersatt underhåll syns i fasaden, taken och miljön omkring. Jämförelsen mellan då och nu blir en påminnelse om hur snabbt förfallet kan gå när resurserna inte räcker till, men också om vilket värde som står på spel om kommunen inte vårdar sina kulturfastigheter.
Att vårda det byggda arvet
Byggnadsvård handlar om att ta hand om äldre byggnader på ett sätt som bevarar deras kulturhistoriska värden samtidigt som de kan fortsätta användas. Svenska byggnadsvårdsföreningen beskriver det som ”ett förhållningssätt där man bygger, utvecklar och renoverar med material, konstruktioner och metoder som skapar bestående värden för hus och människor.”
Att vårda äldre hus är ofta mer komplicerat och kostsamt än modern byggnation eftersom det kräver traditionella material och hantverksmetoder.
Byggnadsvårdens största utmaningar
- Högre kostnader än vid nybygge
- Brist på hantverkare med traditionell kunskap
- Krav på energieffektivisering och modern standard
- Juridiska hinder som rivningsförbud och skyddsbestämmelser
Vanliga missförstånd
- Att byggnadsvård betyder att frysa tiden – i själva verket handlar det om varsam utveckling.
- Att det bara gäller herrgårdar och kyrkor – även vanliga bostadshus kan ha kulturvärden.
- Att moderna material alltid är bättre – traditionella material håller ofta längre och är mer miljövänliga.
Lärarvillan längs Järfällavägen bakom kvarnhuset är ett annat exempel på en av kommunens fastigheter som har sett bättre dagar.
Det är inte bara kommunens kulturfastigheter som negligieras. Här ser vi en fönsterkarm som har ruttnat bort i kommunhuset då man inte har underhållit plåtdetaljerna på huset under lång tid:
I nästa nummer går vi igenom en annan kulturfastighet i Viksjö där privata intressen hamnar i konflikt med rigida bygglovsregler.