Jens Ganman, har vid flera tillfällen sagt att det inte finns något som heter oberoende journalistik. Alla journalister är i praktiken aktivister, menade han. Det kan låta hårt, men när man tänker efter ligger det något i det.
För aktivism handlar inte alltid om att skriva rena lögner. Ofta består den i att inte skriva alls, att undvika de kontroversiella ämnena. Att tiga om det som skaver och att välja bort vissa fakta och vinklar. Det är en form av lögn genom utelämnande; ‘lying by omission’. Och det är precis den formen av journalistik som riskerar att vilseleda människor mest, eftersom det skapar en falsk bild av verkligheten.
Alla som någon gång suttit vid ett matbord eller i ett fikarum vet att samtalen där ofta låter helt annorlunda än det som står i rikspressen. Vanliga människor pratar om invandring, integration och trygghet, ämnen som ofta tonas ned eller vinklas bort i medierna. Då händer något; folk börjar undra om det bara är de själva som ser problemen. Deras perspektiv blir osynliggjorda, och den demokratiska debatten uteblir.
Vi i Järfälla har sett hur det lokala medielandskapet förändrats. Det är lätt att glömma, men vi hade en gång en pluralistisk mediebevakning här. Flera tidningar konkurrerade om att sätta agendan, och vi hade till och med en egen lokal TV-kanal som sände sitt sista avsnitt för sju år sedan. När det finns flera röster, då uppstår dynamik och nyanser.
Men när uppköp och nedläggningar rensat bort konkurrensen blir det bara en aktör kvar som dominerar scenen. I Järfälla heter den aktören Mitt i. Resultatet blir en mediebild som sällan speglar hela verkligheten. Lägg därtill att mediestödet pumpar in hundratals miljoner skattekronor i redaktionerna, pengar som förstås inte gör det lättare att bita den hand som föder en.
När mediehuset Mitt i dessutom konsekvent väljer att lyfta fram Liberalernas kommunalråd med titeln ”oppositionsråd” som talesperson för hela oppositionen skapas en skev bild. Titeln är ingen verklig folkvald position utan en konstruktion ur kommunens arvodesregler – i praktiken bara ett något högre arvode än övriga oppositionsråd. Ändå framställs det som om hela oppositionen talar med denna röst. I verkligheten är oppositionen splittrad i flera läger, med olika partier och perspektiv. När tidningen spelar med i detta narrativ blir det ännu svårare för mindre partier att komma till tals. Insändare refuseras, debattartiklar får inget utrymme och tips om missförhållanden ignoreras.
Det är just i sådana skeva medielandskap som allvarliga missförhållanden kan passera utan att de ansvariga ställs till svars. När konkurrensen försvinner, när en tidning blir ensam om att sätta agendan, då uppstår också frestelsen att välja bort de riktigt obekväma frågorna. Och det märks. Därför behövs nya mediealternativ i Järfälla.
Hemtjänsthaveriet – ett aktuellt exempel
Ett aktuellt exempel är hemtjänsthaveriet i Järfälla. Där har privata hemtjänstföretag felaktigt fakturerat kommunen för arbete som aldrig utförts. Skandalen borde självklart leda till en grundlig granskning av både företagen och den politiska ledning som har det yttersta ansvaret.
Men vad gör Mitt i? Jo, de väljer att ensidigt rikta strålkastarljuset mot företagen, medan de ansvariga politikerna inom äldreomsorgen får gå under radarn. Ansvarsutkrävandet försvann och därmed blir en av journalistikens viktigaste uppgifter helt enkelt inte utförd; att granska makten.
I slutändan är det inte företagen som bär det yttersta ansvaret för kommunens verksamheter, det är politikerna. Det är kommunen som upphandlar, kontrollerar och följer upp. Om systemet läcker, om fusket kan fortgå, så är det inte bara enskilda bolag som har brustit, det är politiken som har misslyckats.
I Järfällas fall är det särskilt anmärkningsvärt att kommunen inte en enda gång har genomfört fördjupade tillsynskontroller inom hemtjänsten, något som andra kommuner gör regelbundet. Bengt Harju (S), idag ordförande i socialnämnden och arbetat med äldrefrågor under mycket lång tid, har aldrig tagit initiativ till en sådan granskning. Detta är egentligen den stora skandalen. Varför skriver inte Mitt i Järfälla om ansvarsfrågan?
När makten får svara direkt
Det blev extra tydligt för mig när jag faktiskt fick in en insändare i Mitt i. Jag skrev om hur kommunen mörklade hur mycket de betalade Alexandra Pascalidou för att marknadsföra sina egna böcker i kommunen. Men vad hände? Jo, kommunstyrelsens ordförande (S), Eva Ullberg, fick svara ”direkt” i samma utgåva av tidningen. Det har aldrig tidigare hänt att en ledande politiker ges möjligheten att på stående fot bemöta en insändare från oppositionen i samma nummer.
Det säger något om relationen mellan redaktionen och den styrande politiska makten. I stället för att låta en debatt utvecklas, eller att själva granska sakfrågan, valde tidningen att ge den styrande politikern en skyddad position. Makten fick sista ordet innan diskussionen ens hade börjat.
Därför behövs Varning i Järfälla
Det är just därför Järfälla behöver fler röster i det lokala medielandskapet. Därför bedriver vi den här tidningen på ideell basis, för att synliggöra det som annars göms undan, ofta genom kommunens kommunikationsapparat. Det måste finnas medier som vågar ställa frågorna som andra duckar för och att återge sanningen för Järfällaborna.
Medan lokaljournalistiken tystnar, växer kommunens egen PR-maskin. Miljonbelopp läggs på kommunikatörer vars jobb är att skydda makten och putsa fasaden, inte att redovisa verkligheten. Invånarna betalar alltså dubbelt för aktörer som arbetar aktivt emot dem genom kommunalskatten och statliga miljardstöd till mediehusen.
Som folkvald i oppositionen vet jag hur svårt det är att få komma till tals. Därför tar vi saken i egna händer. Varning i Järfälla finns för att bryta informationsmonopolet, för att ge invånarna en röst mot missbruket i offentlig sektor.
Eller den ofantliga sektorn, om man så vill.