I Danmark har Imam Ali-moskén i Köpenhamn länge varit omdiskuterad. Den betraktas ha nära band till den iranska regimen, och danska myndigheter och politiker har markerat det tydligt.
Tidigare under sommaren i år förstärktes debatten när aktivister från rörelsen Generation Identitær genomförde en aktion mot moskén. Aktivisterna klättrade upp på taket, tände röksignaler och hissade en banderoll med budskap mot islamisering och för återvandring. Händelsen följdes av påfallande politisk tystnad – intressant nog eftersom många danska politiker betraktar Generation Identitær som en högerextrem rörelse. Skälet är helt enkelt att ingen vill försvara just denna moskén.
Situationen visar att Imam Ali-moskéer i Europa inte enbart uppfattas som religiösa samlingsplatser, utan även som symboler i kampen om politiskt inflytande och nationell säkerhet. Detta bekräftas både av politiker, underrättelsetjänster och de delar av den iranska diasporan som motsätter sig islamism och diktatur.
Samma problem finns i Sverige. I Järfälla utanför Stockholm ligger Imam Ali Islamic Center, Nordens största shiamuslimska moské. Säkerhetspolisen har slagit fast att moskén använts för iransk underrättelseverksamhet, och dess imam utvisades 2025 som en direkt säkerhetsrisk. Detta är inte en isolerad företeelse, utan en del av ett större mönster.
Sedan revolutionen i Iran 1979 har regimen byggt upp ett nätverk av moskéer och kulturcentra i Europa. Dessa institutioner, ofta namngivna efter Imam Ali – en central gestalt inom shiaislam – har kombinerat religiös verksamhet med politiska syften.
I Hamburg har Islamisches Zentrum Hamburg, även kallad Imam Ali-moskén, länge övervakats av tyska säkerhetstjänsten och beskrivs som en av Teherans viktigaste baser i Europa.
I Wien gäller samma sak för Imam Ali-moskén, som pekats ut för sina nära band till den iranska staten. I båda länderna betraktas dessa moskéer som verktyg för Irans utrikespolitik snarare än enbart religiösa institutioner.
Iran är en islamistisk diktatur. Politiska motståndare fängslas eller avrättas, minoriteter diskrimineras och kvinnor förvägras grundläggande friheter. Protesterna efter mordet på Mahsa Amini 2022 blev ett brutalt exempel: regimen svarade med massarresteringar, tortyr och dödligt våld. Amnesty International och Human Rights Watch dokumenterar årligen hundratals politiska fångar och summariska avrättningar. Iran är fortfarande ett land som hänger homosexuella och piskar kvinnor.
När en sådan regim använder religiösa centra som täckmantel för underrättelseverksamhet i Europa blir frågan om nationell säkerhet ofrånkomlig. Sverige kan inte ignorera detta.
Många shiamuslimska forum i Sverige styrs direkt eller indirekt av Iran, från lokala grupper på sociala medier till större församlingar och moskéer. Svenska skattebetalare tvingas dessutom bidra med stöd till dessa församlingar på olika vis, vilket är skandalöst. Det är också direkt skadligt när vi finansierar institutioner som motverkar integration och bygger parallella samhällen med värderingar som står i strid med vår demokrati.
Danmark, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA och Österrike har redan dragit slutsatsen att Imam Ali-moskéerna fungerar som förlängda armar till Teheran. I Mellanöstern och Gulfen är det självklar vetskap. I Sverige råder däremot en påtaglig politisk tystnad, trots att Säpo tydligt varnat. I ett utlåtande 2024 slog Säpo fast: ”Det finns kopplingar mellan moskén och den iranska regimen som är av sådan karaktär att de kan utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet.” Att kommunala aktörer, politiker och organisationer ändå fortsätter samarbeta med dessa miljöer är uppseendeväckande.
Det är hög tid att vi drar en gräns. Religionsfrihet är en självklarhet, men den får aldrig bli ett fribrev för en diktatur som Iran att bygga nätverk, sprida propaganda och underminera vår säkerhet.
Sverige bör visa samma beslutsamhet som våra grannländer.
Om vi inte förmår försvara vår demokratiska suveränitet mot främmande makters påverkan riskerar vi att förlora något långt mer värdefullt än vår naiva välvilja. Vidare är det nog på tiden att diskutera varför så många församlingar sympatiserar mer med islamistiska diktaturer än med ett demokratiskt Sverige. Den som tror att det är positivt i någon som helst mening för vårt land får gärna försöka motivera det.
Edward Nordén
Säkerhetspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling