Den här artikeln publicerades i utgåva 3 2025 av Varning i Järfälla
Antisemitism som ett politiskt slagträ
Situationen för judar i Sverige är knappast något som lider brist på uppmärksamhet, tvärtom skrivs och talas det rikligt om det. Oftast rör det judars utsatthet och antisemitism och här blir judar ett tacksamt verktyg för politiker och skribenter från högerhåll som är snabba att hugga mot vänstern när tillfälle bjuds. Välkända exempel är fallen med riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas och lokalpolitikerna Ali Hadrous och Orwa Kadoura, alla från Vänsterpartiet som delat bilder på sociala medier med antisemitisk tematik.
På många vis är detta en spegelbild av hur anklagelser om islamofobi slungas mot sverigedemokratiska politiker från vänsterhåll. Judars, arabers och muslimers respektive utsatthet blir alltså en politisk konfliktlinje i den svenska politiska diskursen.
Judar i Sverige efter den 7 oktober 2023
Hur mår egentligen svenska judar efter den 7 oktober? Jag har själv levt i det judiska Sverige under perioden sedan den bestialiska massakern ägde rum, i kanske ett av de områden där den judiska utsattheten är som störst; i Malmö. Varför är den som störst just i Malmö? Jo, därför att den judiska befolkningen här är försvinnande liten, runt 1000 personer, och den arabiska/muslimska befolkningen är massiv. Dessutom är Malmö en stad med vänsterstyre. Vi återkommer till det.
Jag har också varit aktiv i samtal med judar runt om i Sverige och deltar i diskussioner i diverse svensk-judiska forum på nätet. Jag känner därför att jag har ganska bra koll på hur snacket går bland svenska judar och på hur stämningen är. Man mår helt enkelt inte speciellt bra. Stressen är stor. Samtidigt vill jag inte göra mig till talesman för Sveriges judar. Jag vill heller inte på något vis påstå att jag som person är representativ. Vad jag redogör för här är helt enkelt mitt eget intryck. Läsaren får välja att tro på mig eller inte. Skulle man välja att inte tro på mig kan jag dock rekommendera att man läser igenom rapporten från Segerstedtinstitutet om situationen för svenska judar efter den 7 oktober.
Rapport: Antisemitismen i Sverige efter den 7 oktober 2023
Gör man det kommer man att konfronteras med en bild som är snarlik den jag målar upp här. Kanske övertygas man då. Eller så kommer man att insistera på fler undersökningar och vattentäta vetenskapliga bevis. Men gör man det vill jag påstå att det är något annat än kunskapsteoretiska principer som ligger bakom. Det är snarare så att man vet att det jag säger stämmer, men man vill inte lyssna, för man står på den vänstra sidan av den politiska skiljelinjen jag nämnde ovan.
Var kommer obehaget från?
Vi som lever i det judiska Sverige vet alltså hur det ligger till. Stämningen är dålig. Minoritetsstressen är stor. I varierande grad och på olika sätt, såklart. Men inte desto mindre: judar i Sverige har inte mått så dåligt sedan andra världskriget.
Men varför? Vad handlar det om? Nej, det handlar inte huvudsakligen om högerextremister. Men det är heller inte så enkelt som att bara säga att det handlar om människor med ursprung från Mellanöstern. Utsattheten är mer specifik än så. Här kommer vi faktiskt till något som inte artikuleras så ofta i det politiska samtalet, i alla fall inte från ledande högerpolitiker som vår statsminister Ulf Kristersson som annars tycker om att tala om antisemitism, med gravallvarlig stämma och med en anklagande blick vänd mot vänstern. Men han säger aldrig i klartext att det har med palestinismen att göra, men det har det i allra högsta grad.
“Palestinierna utvecklades som en distinkt nationell grupp runt ett enda centralt tema: det totala avvisandet av judisk självständighet i det historiska hemlandet.”
Palestinismens anti-judiska kärna
Jag medverkade själv nyligen i ett reportage på Sveriges Radio om antisemitism och judiskt liv i Sverige tillsammans med en annan Malmöjude. Reportaget upprörde en hel del och fick mottaga diverse kritik. Något som framfördes och ifrågasattes, från vänsterhåll såklart, var att vi som exempel på vårt obehag nämnt den uppsjö av Palestinaflaggor som ”pryder” Malmös gator och torg. Det är lätt att förstå en invändning som denna. Palestinaflaggor, kan man tycka, är ett uttryck för sympati med det palestinska folket. Ett folk som oavsett vad man tycker om kriget i Gaza går igenom ett fruktansvärt lidande. Vad har detta med antisemitism att göra? En sådan invändning är ytlig och bortser från en djupare analys av framför allt två centrala frågor: kärnan av konflikten mellan judar och araber i Mellanöstern samt judars koppling till Israel.
Propalestisk demonstration i Stockholm med benägen stöttning av vänsterextrema krafter.
Kopplingen mellan judar och Israel
Just det senare, kopplingen mellan judar och Israel, ifrågasätts ofta, och återigen är kritiken tudelad, mellan högern och vänstern. Från högerhåll framförs en kritik som utger sig för att värna om judar. Man insisterar på att man måste ”skilja på judar och Israel” och att det är fel att hålla judar i Sverige ansvariga för staten Israels handlingar. Här är udden implicit riktad mot muslimer och araber, för vem annan, nazister uteslutet, är det som kan tänkas göra sig skyldig till en dylik sammanblandning. Från vänster handlar det ofta om en defensiv kritik.
När man attackeras från högerhåll för antisemitism slår man ifrån sig och menar att det är ”Israelkritik” man ägnar sig åt och att den inte alls är kopplad till judar. Ibland går man ännu längre och hävdar att själva sammankopplingen mellan judar och Israel i sig är antisemitism.
Sanningen är dock att judar är kopplade till Israel. Det är helt enkelt ett faktum. Ett socialt faktum. I den verkliga världen. Judar är kopplade till Israel i deras fienders ögon. I alla fall tillräckligt många av dem för att det skall bli omöjligt att ignorera. Kopplingen finns också inom judarna själva, i deras hjärtan. Det är en koppling som inte alltid är enkel och entydig.
Men det är ytterst få judar som är likgiltiga vad gäller Israel, som är oberörda av det som händer i Israel och dess krig. För de allra flesta är Israel också viktigt, något i grunden positivt. Visst, det finns vänsterradikala, antisionistiska judar. De är dessutom ofta ganska högljudda och har med jämna mellanrum gjort sig hörda i diverse mediala ”upprop” sedan den 7 oktober där de tar avstånd från Israel, exempel är följande högprofilerade aktörer som Göran Rosenberg, Dror Feiler och Henry Ascher som ofta får chansen att skriva i tidningarna och uttala sig. Icke desto mindre är detta en liten minoritet av den svenska judenheten.
Hur vet jag det? Ja, det är mitt intryck som någon som levt aktivt inom det judiska Sverige och deltagit intensivt i de interna samtalen och debatterna under perioden sedan den 7 oktober. Det finns också forskning på detta om man så behöver. Lars Denciks undersökning visar att 95 % av medlemmarna i de judiska församlingarna känner samhörighet med Israel. Visst, undersökningen är gammal, från år 2000. Men det är det vi har att gå på. Det, och att vi alla vet att det är sant och att forskning på området egentligen är ganska onödig.
Israel som upprättelse efter Förintelsen
Det finns således en verklig koppling mellan judar och Israel. Om vi skall försöka peka på någon aspekt som fångar inte alla men breda lager av världens judar i deras förhållande till Israel skulle jag säga att det är en närmast terapeutisk aspekt. Drygt sex miljoner judar utplånades i Förintelsen, en tredjedel av det judiska folket. Detta var kulmen av tvåtusen års förföljelse. Av pogromer, mord, våldtäkter och blodsanklagelser. Framför allt i Europa men också i den islamiska världen.
Staten Israels tillkomst 1948, i kölvattnet av Förintelsen, har en enorm symbolisk betydelse för världens judar, om än inte alltid på ett medvetet plan. Det är upprättelsen. Pånyttfödelsen. Hoppet. Även om det inte gav någon absolut säkerhet, som krigen Israel utkämpat och den återkommande terrorismen tydligt illustrerat, ger Israel världens judar en slags mänsklig värdighet man så länge saknat. Det finns judar som försvarar sig, som judar, för judar. Det går knappast att överdriva betydelsen av detta.
Var handlar den palestinska kampen om?
Sedan har vi det här med kärnan i konflikten mellan judar och araber i Mellanöstern. Vad handlar det egentligen om? Tvärtom mot den spridda uppfattningen i väst handlar det inte om ”ockupation” eller någon kamp för palestinsk frihet. Det handlar om judisk frihet. Det började mycket riktigt inte den 7 oktober. Men det började inte 1948 heller. En version av den 7 oktober ägde rum redan 1929 när araber i Palestina angrep och bestialiskt massakrerade sina judiska grannar, bl.a. i staden Hebron, något som satte punkt för en kontinuerlig judisk närvaro som sträckt sig över tusentals år.
Det påstås ofta att judarna levde väl i de muslimska länderna. Det är ett påstående som enbart kan framföras av de helt okunniga, alternativt de för vilka deras egen privilegierade status ter sig så självklar att den andres förtryck ses som rättvisa. Judar levde som andra klassens medborgare i den muslimska världen, ofta under så kallad ”dhimmi”-status. Man tolererades så länge man höll sig på mattan, eller tills att det behövdes en syndabock för massorna att leva ut sina aggressioner på. Judarna i den islamiska världen var, vid tiden för sionismens början, den enda kvarvarande bekräftelsen på den arabiska och den islamiska överhögheten.
“Därför blev kampen mot judisk självständighet och senare mot Israel i princip den enda enande faktorn inom arabvärlden”
Västvärlden hade sedan länge seglat förbi, men på judarna kunde man åtminstone titta på och känna sig överlägsen över. Därför blev sionismen ett sådant antitema, att även detta lilla folk skulle resa sig och kräva frihet var oacceptabelt, ett närmast metafysiskt hot. Det fick inte ske. Därför blev kampen mot judisk självständighet och senare mot Israel i princip den enda enande faktorn inom arabvärlden, grundpelaren i pan-arabismen så som den utvecklades efter 1948. Det blev också den definierande faktorn i den palestinska identiteten. Palestinierna utvecklades som en distinkt nationell grupp runt ett enda centralt tema: det totala avvisandet av judisk självständighet i det historiska hemlandet.
Palestinismens påverkan på judar i Sverige
Tillbaka nu till Sverige. Det är alltså så här man skall förstå judars upplevelse av palestinismen, demonstrationerna och flaggorna, slagord om att krossa sionismen och ”Death to the IDF”, den vinklade medierapporteringen, beskyllningar om ”barnamord” och folkmord etc. Detta handlar inte om kamp för palestiniernas rättigheter. Det handlar om kampen mot Israel, mot judiskt självstyre. Det handlar om att förpassa tillbaka det judiska folket till den situation vi hade innan 1948, den situation vi hade under andra världskriget.
Det är det som palestinaflaggorna betyder. Det är innebörden av att ”krossa sionismen”. Det är symboliskt våld. Det är ett politiskt projekt som är våldsamt till sin själva essens och som är orienterat mot det judiska folket. Vad kallar man sådant, om inte antisemitism? Ja, man kan såklart även kalla det ”solidaritet” med det palestinska folket. Det finns såklart de som verkligen tror på det. Men de flesta av världens judar har tillräckligt väl utvecklade instinkter för att tydligt känna att det här är ingen rörelse som vill oss väl.
“Antisemitismen idag … den kommer i huvudsak från vänstersidan och från människor med ursprung i Mellanöstern. Araber eller muslimer för att tala klarspråk.”
Det är också något som blir tydligt när man som jude ”provocerar”, när man dristar sig att faktiskt öppet och utan skam uttrycka sin nationella eller religiösa identitet. Judar som går offentligt med kippa kan berätta om det. Rabbinerna med sin typiska judiska klädstil kan berätta om det. Jag har själv gått med en stor Davidsstjärna runt halsen, och jag har själv vid ett flertal tillfällen upplevt hot och fientlighet. Våldet ligger alltid nära. Vi vet alla detta. Vi har antingen själva upplevt det, i varierande allvarlig grad, eller så känner vi dem som upplevt det. Och ja, statistiken på hatbrott bevisar det också. Om vi nu behöver bevis för det vi vet är sant. Men i fallet med judar brukar det behövas.
Antisemitismen idag, den faktiska antisemitismen som påverkar svenska judars trygghet i vardagen, är alltså i huvudsak kopplad till Israel och den kommer i huvudsak från vänstersidan och från människor med ursprung i Mellanöstern. Araber eller muslimer för att tala klarspråk.
Den svenska borgerlighetens skuld
Även högern och regeringen har sin skuld. När Maria Malmer Stenergard reproducerar propaganda och beskyller Israel för att orsaka svält i Gaza, och när regeringen Kristersson driver på uppsägandet av handelsavtalet, då är det vind i seglen för Palestinarörelsen. Det går en röd tråd från den moderatledda Kristersson-regeringen och dess svajiga Mellanösternpolitik, till Socialdemokraterna och Morgan Johansson, vidare till Vänsterpartiet och därifrån till Palestinarörelsen och den radikala vänstern och slutligen till vulgärt antisemitiska, våldsbejakande krafter.
På många sätt är den borgerliga regeringens svek värre än vänsterns. Att Socialdemokraterna och vänstern spelar anti-Israelkrafterna i händerna är ju förståeligt. De är helt beroende av dem för att nå makten och de har dessutom sedan länge internaliserat den palestinistiska ideologin. Men för Moderaterna och Liberalerna är det ju inte så. Man vet egentligen bättre. Man vet att Israel inte försöker svälta palestinierna till döds eller på annat vis begå folkmord på dem. Man vet också hur den demoniserande retoriken påverkar judar i Sverige. Ändå spelar man med. Det är ett oförlåtligt och oförglömligt svek.
“Att Socialdemokraterna och vänstern spelar anti-Israelkrafterna i händerna är ju förståeligt. De är helt beroende av dem för att nå makten”
Trots allt – hopp och förtröstan
Så, nej, situationen för judar i Sverige är inte så bra. Samtidigt vill jag dock i typisk judisk anda avsluta med något positivt och konstruktivt. Situationen är faktiskt, trots allt, ljusår bättre än den var under de mörka åren på 40-talet under Förintelsen. För idag har vi Israel. Idag har vi judiska soldater i en judisk armé som slåss för det judiska folkets överlevnad.
Till svenska läsare är det också detta jag vill avsluta med. Sanningens tid är nu. Sist det judiska folket angreps fanns det några få modiga som gjorde sin röst hörd. Den främste var kanske Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Men där fanns också andra, som Herbert Tingsten och även Karl Gerhard. Var som dessa. Var inte som Ulf Kristersson, Maria Malmer Stenergard eller Benjamin Dousa som ger sitt stöd till palestinismen. Var inte heller som ”israelvännerna” Fredrik Malm, Joar Forssell och Gulan Avci som tiger när sveket sker. Var istället som ovan nämnda hjältar, eller som Alice Teodorescu Måwe i vår tid. Välj ledare som dessa. Aldrig mer är nu.
Yair Elsner, senior fellow på den sionistiska tankesmedjan Habayta samt drivande av podcasten Judefrågan.