Den här artikeln publicerades i utgåva 3 2025 av Varning i Järfälla
Järfälla har de senaste decennierna genomgått en snabb och dramatisk demografisk förändring. Kommunen har idag ungefär dubbelt så många medborgare som i slutet av 80-talet och samtidigt har andelen invånare med utländsk bakgrund ökat från 25% år 2002 till 43% år 2018. Nyare data saknas men uppskattningsvis ligger siffran (p.g.a. fortsatt hög invandring till Sverige) idag på 45-50%. Alltså nästan hälften.
I svensk media läser vi ofta om folkgrupper som kämpar för rätten till land och rättigheter knutna till etnicitet. Det är kurder, samer, aboriginer. För att inte tala om palestinier, vars kamp framstår som vartannat svenskt vardagsrums stora hjärtefråga. För så många är det så självklart att önskan om en trygg plats på jorden att kalla sitt hem är behjärtansvärd och mänsklig.
I augusti varje år vandrar hundratals svartklädda människor från Rinkeby, via Skälby, mot Imam Ali Islamic center (IAC), Europas största shiamuslimska moské. Promenaden till moskén genomförs för att hylla den martyrdödade imam al-Husayn och knyter an till de blodiga klankonflikterna efter profeten Muhammeds död, då al-Husayn halshöggs.
Vandringen som sådan kan tyckas harmlös och det förekommer inget våld. Men ändå är det något som skaver för många. Att se dessa svartklädda människor, kvinnor och små flickor draperade från topp till tå, utländska flaggor och okänd musik ger en känsla svår att sätta fingret på men vi vet någonstans att känslan är fel i mångas ögon. Vi har ju fått lära oss att vara öppna, toleranta och att inte ifrågasätta andra kulturer. Vi har alla många goda vänner som invandrat till Sverige och vet att anklagelser om rasism ligger runt hörnet så fort vi ifrågasätter minsta detalj kring migration och integration.
Men känslan blir kvar. Även om vi uppskattar vår kollega från Syrien, föräldern i barnets fotbollslag från Turkiet och vår fantastiska tandläkare från Iran så kan vi inte skaka av oss den. Sverige är inte längre som det var och vi längtar tillbaka. Hur förbjuden och bespottad upplevelsen är. Vi vill se gröna ängar, svenska flaggor, lekande barn som springer med bara ben, röda hus med vita knutar och ickedominant beteende i det offentliga rummet. Och vi vill slippa skämmas för det. Slippa kölhalas och rasistanklagas för att vi, på samma vis som kurder och palestinier, vill ha vår plats på jorden på vårt sätt. Idag, om femtio år och om hundra år.
Vi önskar att våra barn och barnbarn får uppleva ett Sverige med svensk kultur och svenska värderingar. Vi vill att de får leva i ett samhälle med hög tillit, konsensussökande, prydliga rader i kön på Ica och jämlikhet mellan könen. Att de slipper påtvingas det vi varken tror på eller uppskattar. Någonstans är vi faktiskt också rädda. Rädda för att vi en dag inte kan välja längre. Att det blir våra döttrar som måste bära heltäckande hijab. Att det är i vårt kvarter som en shariadomstol inrättas. Till syvende och sist att det blir vi som blir i minoritet.
Foto: Christian Peterson
Men när våra parker, gator och torg fylls av det som känns främmande och skrämmande finns det inget rum för kritik. Den avfärdas som främlingsfientlighet och intolerans. Det begås ju inga brott. Ingen skadas. Ingen hotas.
Men känslan i magen har vi där ändå. Och det är dags att vi börjar prata om den. Vågar uttala den. För Sverige är det enda land vi har. Värt att bevara, förvalta och försvara. Vår lilla, lilla plats på jorden.