Jag har kämpat med min vikt i stora delar av mitt vuxna liv. Jag har provat allt. Lågkolhydrat, periodisk fasta, personlig tränare, viktväktarna och envisa löften till mig själv varje nyår. Ingenting har hållit i längden. Det enda som faktiskt har fungerat över tid är läkemedel mot fetma. För första gången på många år känner jag att jag har kontroll över min hälsa igen.
Men jag betalar varenda krona själv. Ingen del av behandlingen omfattas av högkostnadsskyddet. Så ser verkligheten ut för de flesta som behandlas för obesitas i Sverige idag.
En sjukdom som inte behandlas som en sjukdom
Fetma, eller obesitas som det nu heter, är klassad som en kronisk sjukdom. Ändå behandlar sjukvårdssystemet den annorlunda än nästan alla andra kroniska tillstånd. Den som får diabetes eller högt blodtryck får sina läkemedel subventionerade från dag ett. Den som får obesitas får stå för kostnaden själv.
Bara ett läkemedel mot fetma ingår i högkostnadsskyddet, och det med begränsad effekt jämfört med de nyare preparaten. Alla andra betalas ur egen ficka. Kostnaderna har exploderat i takt med att fler läkare skriver ut de nya GLP-1-baserade läkemedlen. Patienternas egna utgifter för fetmaläkemedel gick från omkring 13,5 miljoner kronor 2018 till över 1,9 miljarder kronor 2025 (Svensk Farmaci). Den ökningen bärs nästan uteslutande av patienterna själva.
Den som har god ekonomi kan behandla sin sjukdom. Den som inte har det får fortsätta bära den, med alla följdsjukdomar det innebär.
Notan hamnar hos oss alla ändå
Den som tror att staten sparar pengar på att hålla läkemedlen utanför förmånen har fel. Notan skickas bara vidare, till sjukvården, till sjukförsäkringen och till arbetsmarknaden.
Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi har räknat på de samhällsekonomiska kostnaderna för övervikt och obesitas i Sverige och landar på 80,4 miljarder kronor för 2023. Folkhälsomyndighetens egna beräkningar hamnar ännu högre, omkring 125 miljarder kronor per år, vilket motsvarar ungefär två procent av Sveriges BNP. Den absolut största posten är inte sjukvård utan förlorad produktion, sjukskrivningar och förtidspensioner som orsakas av fetmarelaterade sjukdomar som typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom och vissa cancerformer.
Att jämföra det med kostnaden för att subventionera läkemedlen är inte svårt. Om alla med obesitas i Sverige skulle behandlas skulle kostnaden för det landa i samma härad som hela dagens läkemedelsnota i landet, enligt IHE:s egna bedömningar. Det är en bråkdel av vad sjukdomen redan kostar samhället varje år, och det är innan man räknat med den friska tid, de bevarade arbetsförmågan och den minskade vårdkonsumtionen som effektiv behandling ger tillbaka.
Rätt prioritering av skattemedel
Att låta en dokumenterat effektiv behandling mot en av våra vanligaste kroniska sjukdomar stå helt utanför högkostnadsskyddet är varken ekonomiskt sunt eller rättvist.
Ett högkostnadsskydd som inkluderar fetmaläkemedel skulle göra tre saker samtidigt. Det skulle ge fler människor tillgång till en behandling som räddar liv. Det skulle minska trycket på sjukvården till följd av färre följdsjukdomar och det skulle på sikt sänka notan för produktionsbortfall som redan idag är den enskilt största kostnaden kopplad till övervikt och fetma.
Jag vet vad medicinen har gjort för mig. Jag vet också att jag hade råd att betala för den. Alldeles för många i min situation har inte det valet. Det är dags att politiken slutar behandla fetma som ett personligt misslyckande och börjar behandla det som den sjukdom det är, med samma självklara rätt till subventionerad vård som alla andra kroniska tillstånd.
Fredrik Grufman
Före – efter
