Om bara några månader är det val och partimaskinerierna går på högvarv. Budskapen är fastställda, löften rullas ut. Politiska representanter kan använda sig av flygblad, torgmöten eller filmer på sociala medier för att få ut sin politik. Ett annat sätt är att dela ut partitidningar.
Liberalerna i Järfälla använder sig av just detta genom skriften Järfällatidningen.
I nummer 1 från 2026 publicerar man en opinionsartikel om skolans finansiering, med den tillhörande grafiken “Så mycket vill Järfällas partier satsa på skolan”.
Skolresultaten i Järfälla påstås bero på för lite resurser och Medborgerlig Samling pekas ut som partiet som vill göra de största nedskärningarna på 17 miljoner kronor.
Det Liberalerna inte berättar är vad dessa så kallade nedskärningar faktiskt består av. Man nämner inte heller att Medborgerlig Samling samtidigt satsar 8 miljoner kronor mer på den s.k. elevpengen än det nuvarande Moderata och Socialdemokratiska styret. Det är en avgörande detalj eftersom elevpengen är det som direkt påverkar undervisningen i klassrummet.
De besparingar som MED vill göra presenteras som ett hot mot skolan i liberalernas föreställningsvärld handlar i själva verket om att slå ihop förskolenämnden och utbildningsnämnden till en nämnd. Bara genom den åtgärden kan man spara 7 miljoner kronor genom sänkta administrativa kostnader och man behöver heller inte längre arvodera 18 politiker.
Vidare vill vi sänka dyra lokalkostnader genom att ta bort onödiga kommunala särkrav, ta bort flera administrativa tjänster som inte bidrar till undervisningen, avskaffa krav på 100% ekologisk mat och minska kostnader för kommunikation och PR.
Med andra ord handlar det om att skära bort politiska kostnader, byråkrati och symbolpoltik för att kunna prioritera eleverna. Detta väljer Liberalerna att inte berätta.
Men är det alltid mer pengar som är lösningen på skolans problem?
Den svenska skoldebatten präglas av en seglivad föreställning om att resultaten ständigt försämras och att lösningen alltid är mer resurser.
Verkligheten är dock mer komplicerad än så. I internationella kunskapsmätningar presterar elever med inhemsk bakgrund idag på en nivå som tillhör absoluta världstoppen. I både matematik och naturvetenskap ligger svenska elever i nivå med elever i länder som exempelvis Sydkorea.
När elever med utländsk bakgrund inkluderas, som i genomsnitt presterar betydligt sämre, fångar man inte längre enbart skolans kvalitet utan även effekter av migrationspolitiken. Ingenting av detta lyfter Liberalerna fram.
Istället väljer Liberalerna att upprätthålla bilden av en ständig skolkris. Man undrar varför det är på det viset. Kan det vara som så att om skolan faktiskt fungerar bättre än vad som påstås, vad ska man då ha Liberalerna till? Det är kanske i det här ljuset man ska förstå partiets utspel om att förbjuda aktiebolag i skolsektorn.
Vinstfrågan är politiskt användbar eftersom den är konfliktfylld och medial, men den fungerar också som en avledningsmanöver eftersom man inte vågar tala klarspråk om invandringens effekter. Men att säga det högt innebär att man kliver in på Sverigedemokraternas planhalva. Det är ett pris Liberalerna inte är villiga att betala.
Istället väljer man att beskriva Sverige som ett kunskapsmässigt U-land och kräva mer resurser och fler symbolåtgärder. Frågan förtjänar faktiskt mer nyansering än så.