Det talas ofta om att läget – location, location, location – är allt på bostadsmarknaden. Men den verkligheten har snabbt förändrats. Idag är det inte längre närheten till pendeltåg, centrum eller sjöutsikt som avgör var människor vill bo. Det är tryggheten.
Rapporten Trygghetens pris från Mäklarsamfundet slår fast att trygga områden nu är den absolut viktigaste faktorn vid en flytt. För bara ett decennium sedan handlade bostadsdrömmar om närhet till staden, restauranger och kommunikationer. Idag handlar det istället om avstånd till kriminalitet. Kort sagt: människor vill inte bo där våld, stök och otrygghet är en del av vardagen.
Otryggheten driver bort skattebetalare från kommunen
Det kanske mest allvarliga i rapporten för kommunens ekonomi är att otryggheten idag driver bort skattebetalare från sina bostadsområden. I områden med hög grad av kriminalitet är viljan att flytta betydligt starkare, och där anges trygghet oftare som huvudskälet till att vilja lämna sitt hem.
Men alla kan inte flytta. De som har minst ekonomiska marginaler bor oftare i otrygga områden och har samtidigt svårt att ta sig därifrån. Resultatet blir en ond cirkel där otrygghet och social utsatthet förstärker varandra. De första som lämnar otrygga områden är ofta mer relativt välbeställda hushåll som tillhör majoritetskulturen, etniska svenskar. Internationellt kallas detta fenomen för “white flight”.
White flight i Barkarbystaden
Den här utvecklingen är högst relevant här i Järfälla. När tunnelbanan når Barkarbystaden knyts området samman med flera stadsdelar där kriminella nätverk redan har stark närvaro. Polisen och kommunen har redan varnat för att området riskerar att utvecklas i fel riktning om inte förebyggande åtgärder sätts in i tid innan tunnelbanan är i drift.
I förra numret av Varning i Järfälla kunde vi även berätta hur hyresgäster i det nybyggda Parkkvarteret i Barkarbystaden drabbas av omfattande brottslighet. Återkommande inbrott, stölder och skadegörelse har de senaste två åren varit en del av hyresgästernas vardag. På grund av fastighetsförvaltarens, kommunens och polisens passivitet har flera hyresgäster därför valt att flytta därifrån permanent, då de anser att dessa aktörer inte tagit deras oro på allvar.
Kostnaden för att bo i en trea ligger runt 17 000 kronor i månaden, vilket innebär att det är personer med högre inkomster än genomsnittet som bor där. När dessa hushåll flyttar sjunker Järfällas skattekraft, vilket i sin tur gör det svårare för kommunen att finansiera sina verksamheter.
Det är därför vi på redaktionen återkommande lyfter frågan om skattekraft, eftersom den är helt avgörande för finansieringen av välfärden i kommunen.
Detta är en tydlig påminnelse om hur snabbt ett områdes attraktivitet kan förändras. Trygghet byggs långsamt, men kan raseras på bara några år.
Rapportens slutsats är därför tydlig med att trygghet inte kan skapas genom kameror, grindar eller symboliska åtgärder, eller för den delen genom omfärgning av husfasader i nedgångna bostadsområden. Den skapas genom en politik som förmår hålla kriminella element borta från Järfällas bostadsområden.
Allt börjar i detaljplaneprocessen
För Medborgerlig Samling börjar trygghetsfrågan redan i detaljplaneprocessen. Vilken typ av bostäder som byggs påverkar i hög grad ett områdes långsiktiga utveckling. Det finns ett tydligt empiriskt samband mellan hög koncentration av hyresrätter, låg socioekonomisk status och ökad kriminalitet. Det betyder inte att hyresrätten i sig är problemet, men en ensidig bostadsstruktur och vilka som bosätter sig i dessa områden skapar stora problem.
Därför måste försiktighetsprincipen råda. Idag vet vi att områden med stor andel hyresrätter över tid riskerar att förstärka segregation och kriminalitet. Därför anser undertecknade ledamot i kommunfullmäktige att kommunen har en skyldighet att lära sig av misstagen och att inte reproducera dessa mönster genom nyproduktion av ännu fler hyresrätter. Att fortsätta bygga på detta vis utan att först förstå sambanden mellan utanförskap, kriminalitet, social oro och hyresrätter innebär i praktiken att man fortsätter bygga in permanenta problem för kommunen och kostnader för skattebetalarna.
Det vi därför måste göra redan i detaljplaneprocessen är att kravställa ägda boendeformer för de nya bostäderna. Ett större inslag av småhus, äganderätter och bostadsrätter skapar stabilare områden, högre skattekraft och lägre sociala kostnader. Det är även så de allra flesta svenskar vill bo.