Statliga industrisatsningar lyckas ofta när staten är beställare men misslyckas gång på gång när den försöker agera entreprenör. Med historiska exempel och ekonomisk teori förklaras varför politiskt styrt entreprenörskap saknar förutsättningar att fungera i en marknadsekonomi, där kreativ förstörelse och decentraliserad kunskap är avgörande.
Det finns flera typer av statliga industrisatsningar, dels där staten uppträder som beställare, dels där staten uppträder som entreprenör. Som beställare finns många exempel på lyckade fall, tex broar, vägar, kraftverk, högspänningsöverföring et cetera.
Men varför fungerar det inte när staten vill agera som entreprenör, dvs att etablera ny verksamhet som skall konkurrera på marknader?
Det är en fråga som ganska många ekonomer redan tidigt försökt svara på, Friedrich Hayek, Ludwig von Mises med flera. Hayeks grundargument handlar om att kunskap är spridd, lokal och ofta tyst- och inte kan samlas i ett centralt planeringsorgan. von Mises säger att utan verkliga marknadspriser på kapital går det inte att avgöra om resurser används effektivt – vinster och förluster ersätts av politiska bedömningar.
Fokuscitat: Enkelt uttryckt, all entreprenörsdriven nybildning tvingar fram nedläggning av gammalt.
von Mises argumentation riktar sig uppenbarligen främst mot kommunistiska stater med planekonomier där kapitalmarknaderna är satta ur spel, men gäller även där statliga pengar eller fondpengar (politiskt styrda medel) används utan krav på avkastning. Båda dessa ekonomers argument äger sin giltighet mot statligt entreprenörskap i dagens situation men jag skulle vilja hävda ett ytterligare tredje argument.
Vi kan som typiska exempel nämna Stålverk 80, Löntagarfonderna och hybridfallen Northvolt och Stegra.
Stålverk 80 motiverades av sysselsättningspolitiska skäl i Norrbotten. Löntagarfonderna motiverades av ideologiska skäl för att överföra makten över näringslivet till fackföreningarna och politikerna. Northvolt och Stegra har handlat om att exploatera en tänkt industriell potential inom den s.k. gröna ekonomin.
Dessa kännetecknas av att de är politiskt motiverade entreprenörssatsningar utan hänsyn till eller kunskap om hur entreprenörskapet egentligen fungerar i en kapitalistisk marknadsekonomi.
Välvilliga men misslyckade och dyrbara försök trots ambitionen att skapa lönsamhet eller välfärd.
Varför?
Enkelt uttryckt, all entreprenörsdriven nybildning tvingar fram nedläggning av gammalt. Varje satsning hotar något som redan finns och möter därmed ett motstånd. Så ser tillväxtdynamiken ut.
LO-ekonomerna bakom löntagarfonderna bekände sig till en syn på tillväxt som handlade om att om man bara investerade, tillsatte arbetskraft och även därvid kunde räkna med teknisk utveckling så fick vi den välfärd vi rimligen kunde begära inom ramen för en socialistisk och ”rättvis” maktfördelning i samhället.
Vad de helt missade, eller bortsåg ifrån (de var för övrigt synnerligen kompetenta), var att entreprenörskap till mycket stor del handlar om så kallad kreativ förstörelse som enligt min bedömning står för större delen av tillväxten i vår ekonomi. Vi ser den inte alltid eftersom den till stor del sker inom ramen för stora industriella koncerner, till exempel när fordonsindustrin byter från förbränningsmotorer till elmotorer eller telekomindustrin byter från 3G till 4G och sedan till 5G. Begreppet kreativ förstörelse myntades av ekonomen Joseph Schumpeter.
Politiker klarar inte att samtidigt driva både satsningen och motståndet mot densamma. Det klarar bara de decentraliserade marknadsmekanismerna inom ramen för ett pluralistiskt samhälle, det vill säga ett samhälle med många maktcentra.
Anders Grufman
Tidigare forskare om teknisk utveckling innovation och produktivitet inom IFN, Institutet för Näringslivsforskning
