Sverige beskriver sig gärna som en stark demokrati med låga trösklar för politiskt engagemang och brett folkligt deltagande. Samtidigt är det uppenbart att det svenska valsystemet i praktiken är riggat för stora och etablerade partier på bekostnad av mindre aktörer. För småpartier är valet inte bara en fråga om politiska idéer och väljarstöd utan om att överhuvudtaget ta sig igenom valets praktiska hinder.
Ett av de mest underskattade problemen för småpartier är den omfattande administration och logistik som krävs för att delta i valet på lika villkor. Till skillnad från de etablerade partierna saknar många mindre partier heltidsorganisationer och ekonomiska muskler. Ändå förväntas de klara av högre myndighetskrav än för etablerade riksdagspartier för att ställa upp i valet.
Ett valsystem byggt för de resursstarka
I dagens system måste varje parti säkerställa att dess valsedlar finns tillgängliga i samtliga vallokaler och förtidsröstningsställen. Det rör sig om cirka 7 000 vallokaler i hela landet inklusive förtidsröstningslokaler. För små partier är detta ett enormt åtagande som kräver utlägg för tryckkostnader, lagerhållning och transporter. Formellt finns möjlighet för kommunernas valnämnder att åta sig distribution även av småpartiers valsedlar, men detta sker ytterst sällan.
Ansvaret skjuts istället tillbaka på partierna själva, i ett system där de dominerande partierna samtidigt kontrollerar de politiska församlingar som utser valnämnderna. I praktiken innebär detta att några få företrädare för småpartierna tvingas köra runt mellan vallokaler på valdagen, under stor tidspress, för att fylla på med valsedlar. Samtidigt har riksdagspartierna fått allt serverat av myndigheterna själva.
Därutöver får riksdagspartiernas valsedlar tryckta, distribuerade och utlagda i samtliga vallokaler helt gratis, fullt ut finansierat av skattebetalarna. Utöver det tilldelar de sig själva omkring en miljard kronor i partistöd, vilket möjliggör stora kanslier, hundratals anställda och påkostade valkampanjer.
När dessa partier samtidigt försvarar ett system där omkring 700 miljoner valsedlar behöver tryckas trots att flera av dem profilerar sig starkt som miljövänliga och samtidigt år efter år fördröjer införandet av en gemensam valsedel är dubbelmoral total. Bevarandet av makt och etablerade positioner väger tyngre än både miljöhänsyn och ambitionen om mer jämlika demokratiska villkor för alla politiska partier.
Valmyndighetens skiss till gemensam valsedel. Förslaget syftade till att minska antalet tryckta valsedlar, förenkla valprocessen och skapa mer jämlika villkor för små och stora partier, men har ännu inte genomförts av riksdagen. Skärmdump från valmyndighetens hemsida.
Separera kommun och riksdagsvalet
Den gemensamma valdagen innebär att riksdagsval, regionval och kommunalval hålls samtidigt. I praktiken leder detta till att den politiska debatten domineras av nationella frågor och partiledarutfrågningar. Medieutrymmet koncentreras till de partier som redan har representation i riksdagen och till frågor som avgör regeringsmakten, såsom försvar och rättsväsende.
Detta sker trots att kommuner och regioner tillsammans står för omkring 30 procent av inkomstskatten och ansvarar för några av samhällets mest kostsamma och vardagsnära verksamheter såsom skola, äldreomsorg, socialtjänst samt hälso- och sjukvård. Trots detta hamnar kommunala och regionala frågor ofta i skymundan under valrörelsen medan rikspolitiken ges oproportionerligt stort utrymme.
Sammantaget skapar det svenska valsystemet en situation där småpartierna ska konkurrera med skattefinansierade partier om medieutrymme samtidigt som de förväntas klara betydligt tyngre administrativa och logistiska krav, fast med avsevärt mindre resurser.
Om Sverige menar allvar med ambitionen om en levande demokrati med verklig mångfald av idéer måste småpartiernas förutsättningar tas på större allvar. Valdagarna för kommunal- och riksdagsval måste därför separeras, precis som det var innan 1970, annars riskerar valen att fortsätta vara en tävling där utgången i hög grad avgörs av ekonomiska resurser snarare än av politiskt innehåll och ideologi.