Bodde hemma hos sina föräldrar, nu är Järfällamannen dömd för mord
Grannarna beskriver mannen som en excentrisk kuf som bodde hemma hos mamma och pappa, klädde sig i märkliga kläder och väldigt sällan gick ut. Samtidigt drev han process efter process mot Järfälla kommun med krav som fick tjänstemän och domstolar att häpna. I akterna finns hotellnotor på över 100 000 kronor, ett krav på 200 000 för casinospel och påståenden om att spel var “det enda sätt” han kunde försörja sig på.
Sedan kom den natt som allt ställde sig på ända: i familjens sommarstuga i Lumparland på Åland mördades hans lillebror med kniv.
Sökte pengar av Järfälla kommuns socialtjänst för att spela på Casino Cosmopol
“Det som förvaltningsrätten har att pröva är således om personen har rätt till ekonomiskt bistånd för boendekostnader för mars 2018 med 107 700 kronor och för hotellvistelsen med 1 865 kronor. Förvaltningsrätten ska även pröva om han har rätt till ekonomiskt bistånd för spel på casino med 200 000 kronor, tidningsprenumeration med 199 kronor och spel med 298 kronor.” Utdrag av överklagande till förvaltningsrätten 2018
I domstolshandlingar från förvaltningsrätten tecknas en bild av en man som gång på gång återvänder till samma konflikt: pengar, ersättning och en övertygelse om att samhället måste betala för det han anser sig ha rätt till.
En av de mest uppseendeväckande formuleringarna finns i en prövning där han, utöver andra poster, begärde 200 000 kronor i bistånd för casinospel. Resonemanget var lika rakt som kontroversiellt: han uppgav att han ville ha bistånd till spel på casino “eftersom detta är det enda sätt han kan försörja sig på”. Samma mål gällde även krav på 107 700 kronor i boendekostnader, beräknat som om han skulle bo på hotell under en månad.
Domstolens svar var krasst. Förvaltningsrätten konstaterade att 107 000 kronor per månad inte är en skälig boendekostnad och att han inte visat att han haft en hyra som översteg det belopp kommunen redan beviljat.
Även casinodelen föll, domstolen ansåg inte att det fanns “särskilda skäl” att räkna upp hans fritidskostnader utöver riksnormen.
I akterna framgår också att han enligt utredningen var inneboende hos sina föräldrar och tidigare betalat en hyra kring 4 470 kronor. I ett fall uppger modern som samtidigt anges vara hyresvärden att ett hyresavtal som getts in var upprättat av honom själv och att hyran i själva verket låg kvar på tidigare nivå.
Och det stannar inte vid casino och hotell. I ett annat ärende skriver domstolen att han lämnat olika uppgifter om sitt behov, vilket bidrog till avslag. I ett senare mål återges hur han ville ha riksnormen “en gång per dygn” och att han av “privata skäl” inte ville redogöra för sina utgifter.
I privata anteckningar som han förde har han även gett uttryck för att primärvården skulle hjälpa honom att tillfredsställa sina sexuella behov genom ta sädesprover på honom.
Antecknade sina förvirrade tankar på lappar
När polisen senare vände ut och in på sommarstugan i Lumparland och gjorde husrannsakan i villan i Stäket blir något annat tydligt: papperen. Blocken. Lapparna. Anteckningarna som tycks finnas överallt och som de närmaste inte riktigt kan förklara.
I förundersökningsprotokollets tekniska del finns noteringar om att man i ett rum där den misstänkte uppges ha vistats hittade en väska med svart knivfodral samt anteckningsblock och papper med anteckningar. I en bildbilaga framgår dessutom att varken modern eller fadern uppgav sig veta vems knivfodralet och anteckningarna var, men att rummet där egendomen hittades var gärningmannens.
I ett förhör reagerar modern hörbart när hon konfronteras med mängden:
“Gud hade han skrivit sådär massor? … de e ofattbart… ja vet int va de står.”
Samtidigt beskriver hon skrivandet som typiskt: “han ligger o skriver en massa”.
Det blir en märklig tråd som löper genom hela historien: från förvaltningsrättens värld av handskrivna lappar om hyreshöjningar till polisutredningens värld av block och lösa papper i en väska vid sängen.
Skaffade fram kniv och handskar – så förberedde han mordet
Domen om knivdådet i Lumparland slår fast att mannen anses skyldig till mord på sin lillebror och två fall av vållande av personskada på sina föräldrar, men att han inte döms till straff eftersom han bedöms ha varit ‘otillräknelig’ vid gärningen.
Men innan rätten landade där, målade åklagaren upp ett scenario av förberedelser. Enligt Ålands Radio & TV menade åklagaren att gärningen skett med berått mod och att mannen hade införskaffat en jaktkniv, burit handskar och skrivit anteckningar som tydde på planering. Svenska Yle återger samma bild: åklagaren hävdade att dådet varit planerat och avsiktligt, med jaktkniv, handskar och anteckningar som tydde på planering.
Och i själva brottsplatsmaterialet dyker föremålen upp, ett efter ett. I köket dokumenteras en dubbelslipad stickkniv med svart handtag, kopplad till mordutredningen, och det anges att den hittades i en av diskhons diskhoar under en plastbunke.
En av alla handskrivna lappar som transkriberats av polisen: “Använd sunt förnuft om vi kontaktar myndigheterna så blir vår familj splittrad och vi kommer inte in i vår fastighet tills personen återuppstått. Om vi däremot förstör alla bevisen så går vi alla fria och ingen kommer att upptäcka något. Det enda vi behöver göra är att inte visa något för någon och ta bort allt som inte ser bra ut. Kropparna kan vi sätta eld på vid stranden. Annars förlorar vi vår frihet.” Foto: Polisen
En annan lapp lyder:
“Det är inte längre sent nitton-hundratal då fågeln kunde adla vem som helst på eget manér. Amygdala är rädslans rot och vansinnets själ som spelar dig emot jag har sett fasan i ögonen, det är min spegelbild. Jag vill bli fullständigt sinnessjuk innan jag blir frisk igen. Jag har rätt till det.”
I ett förhör beskriver modern hur familjen kämpade för att få kniven av honom, “vi kämpa som djur” och hur hon själv kastade den i diskhon och gömde den. Vid samma genomgång av beslag syns också detaljerna som får en utredning att kännas kusligt konkret: i köket omhändertogs en blodig handske i diskho.
I ett annat avsnitt frågar förhörsledaren den misstänkte varför han hade handske, och berättar att en handske låg i diskhon och att den andra fanns på hans högerhand. Svaret är vagt och cirklande: “Då kanske… dom kanske låg framme nånstans… Så ja hitta dom o tog dom på mig. Eller så va de, ja vet inte.”
I bildbilagan beskrivs handsken i diskhon som vänsterhandske av samma modell som mannen hade på höger hand, och i rummet där han uppges ha vistats hittas, som sagt, ett svart knivfodral som “till utseende ser ut att tillhöra” den kniv som låg i köket – tillsammans med block och papper.
Allt detta placerar berättelsen i ett klaustrofobiskt triangeldrama: en familj på semester i en sommarstuga och en natt då polis larmas 03.49 om att någon ska ha huggit någon med kniv i Lumparland.
Får vi någonsin reda på motivet bakom mordet?
Motivet är den stora svarta luckan den som gör att läsaren fortsätter bläddra, men också den som gör fallet så svårt att greppa. I medierapporteringen framgår att mannen nekade och att försvaret vid rättegången hävdade att en alternativ gärningsman inte kunde uteslutas.
Samtidigt skriver Ålands tingsrätt i domen enligt ÅRTV:s referat att händelseförloppet är utrett utifrån föräldrarnas överensstämmande berättelser och efterföljande utredning, och att inget tyder på att brodern skulle ha attackerat mannen först.
I förhör framstår mannen själv som undvikande och osäker när han pressas på detaljer. När handsken kommer på tal blir svaret:
“ja vet inte” och när det blir för många antaganden: “Kanske inte ska gissa så mycket.”
Det är här de tidigare åren i domstolsprotokollen nästan får en ny, mörk klang. För i de administrativa ärendena ser vi en person som argumenterar envist, skriver intensivt, återkommer till samma idéer och vill ha ersättning för allt från hotell till spel och som ibland tycks vilja att systemet ska anpassa sig efter hans egen logik.
Men ett motiv till mordet? Det går inte att slå fast utifrån det som framkommit offentligt i de referat vi har. Åklagaren menade att handlingen var planerad och skedde med berått mod, domstolen beskriver dessutom gärningen som synnerligen rå och grym och brottet som grovt.
Ändå lämnar fallet efter sig den där obehagliga känslan: vissa förklaringar går inte att pressa fram, ens i en rättssal.
Dömd, men slipper straff
Sinnesundersökningen… visar att mannen var otillräknelig… Därför döms han inte till straff.
Det är den formuleringen som får folk att reagera: dömd – men inget straff.
Ålands Radio & TV sammanfattar domen: 45-åringen döms inte till straff men anses skyldig till mord och två fall av vållande av personskada.
Rätten stödjer sig på sinnesundersökningen och anser att mannen var otillräknelig vid gärningarna till följd av mental sjukdom. Svenska Yle refererar på samma sätt: han anses skyldig men får inget straff eftersom han var otillräknelig på grund av psykisk sjukdom.
Samtidigt är domen skoningslös i sin beskrivning av våldet: enligt ÅRTV:s referat skriver tingsrätten att dråpet begåtts med berått mod, att det rör sig om synnerligen råa och grymma handlingar och att brottet som helhet är grovt. Och även om han slipper fängelsestraff släpps han inte “fri”. Rätten slår enligt samma referat fast att mannen ska vårdas oavsett sin vilja och att det därför var uppenbart onödigt att ytterligare utreda vårdbehovet inom ramen för domen.
Reflektion: Så här ser lagstiftningen för mentalt sjuka patienter ut på Åland, så här länge kan han sitta inlåst för vård
“Vård oberoende av patientens vilja… alla följande kriterier ska uppfyllas samtidigt…”
Det är lätt att läsa “inget straff” som “inget ansvar”. Men rättspsykiatrisk vård och tvångsvård är något annat och i praktiken kan det innebära långa frihetsinskränkningar med återkommande prövningar, ibland under många år.
I Finland finns regler om vård oberoende av patientens vilja (tvångsvård) där kriterierna förenklat handlar om allvarlig psykisk störning, att läget utan sjukhusvård skulle förvärras eller äventyra patientens eller andras säkerhet, samt att andra mentalvårdstjänster inte är lämpliga eller räcker.
När det gäller rättspsykiatriska fall beskriver THL (Institutet för hälsa och välfärd) att man kan besluta om övervakad öppenvård och att beslutet fattas för högst sex månader åt gången, med ny prövning för fortsatt övervakad vård. Det betyder i praktiken att vården inte är “en dom med slutdatum”, utan ett system där risk, vårdbehov och säkerhet prövas om och om igen.
I det aktuella fallet är utgångspunkten tydlig i domstolsreferaten: rätten anser att mannen ska vårdas oavsett vad han själv vill.
För de anhöriga kan det kännas som en klen tröst när en människa är död men juridiskt är det en av rättsstatens mest laddade gränsdragningar: när gärningen bedöms som grov och rå, men personen som begått den inte anses ha varit straffrättsligt ansvarig.